En annan del av mig

Idag är det exakt 10 år sen det ofattbara hände och närmsta jularna inte skulle bli sig likt. Och denna blogg skrives med stundtals gråtande ögon och i syfte att hedra min kära mormor samt att jag tänt ett ljus brevid TV:n  Men det är inte så lätt att skriva blogg om en så här sak utan att bli för personlig. Skulle även varit i en kyrka och tänt ett ljus där :S

Det var dagen innan julafton och jag och syrran skulle helt enligt traditionen fira ”lill-julafton” hemma hos mamma och pappa på vårat lilla vis.. Gröten och julskinkan stod på bordet, julgranen klädd och det doftade ljuvligt av alla de slag. Allt var upplagt för ännu en underbar jul tillsammans med mormor och morfar på besök under själva julaftonen.

Men denna julafton skulle inte bli sig lik på många vis… Från radion i hörnet av köket gick de ut med ett nyhetstelegram på lokala nyheterna att en äldre kvinna omkommit i en trafikolycka utanför samhället *namn*

Jag minns så väl att det syntes på mamma att hon fick en såndär oroväckande känsla i kroppen som inte alls var likt henne.. Det dröjde inte länge efter nyhetstelegrammet som telefonen ringde och en kuslig känsla spred sig i det annars så gemytliga hem mina föräldrar har.

En kuslig känsla som tyvärr inte var en bluff. Det var, precis som ni kanske förstår, vår kära mormor som de hade talat om på radionyheterna. Känslan och stunden den dagen för 10 år sen glömmer man aldrig.

Mormor och morfar bodde på en liten gård i ett mindre samhälle och var lite lokalkändisar inom länet. Främst för att min morfar var bokstavligt talat en expert på nästan allt vad snickerier och annat som hade med ett sågverks råmaterial att göra. För att inte tala om hur populära hans träekor och sk ljugabänkar var.

Och det var genom honom min kära mormor också blev "känd" och var riktigt omtyckt av verkligen alla.
Man var alltid välkommen in på kaffe och/eller en bit mat och blev ordentligt omhändertagen på alla tänkbara vis. Från den lilla vedledade spisen lagade hon den mest underbara mat man kan tänka sig (tyvärr är det väl inte förrän nu efteråt jag förstått det). Den lagades inte direkt fettsnålt men så var det ju på den tiden. Och när vi barnbarn sov över där så finns inget än idag, inte ens den lyxigaste hotellfrukosten, som slår hennes härliga frukost med otroligt god varm Oboy och även mannagrynsgröten.

Detta var bara några av de saker som vår lilla familjekändis med det otroligt stora och varma hjärta bidrog med under sina lite mer än 70 år. Morfar gick bort i naturlig bortgång några år efter detta. Även det var en stor förlust för både oss och samhället de levde i. Trots att det var mer väntat…

Avslutar denna blogg med att rikta mina ord direkt till dig mormor där uppe i himlen.: Jag tänker på Dig även om jag är dåligt på att gå i kyrkan. Hoppas Du har det bra och att Du blir lika väl omhändertagen på samma sätt som Du tog hand om alla här på jorden. För hur än snäll en människa är eller duktig på att laga mat kommer de aldrig att komma upp på samma nivå som Dig mormor. Och jag kommer aldrig att glömma de sista orden Du sa till mig/jag hörde från dig, några dagar efter att jag muckat från lumpen samma år bara någon vecka innan jul.

”Så du har blivit en soldat och en riktig man nu lille pojke”…. Ja, och beviset för det hoppas jag du bär med stolthet där uppe. Nämligen mitt Soldatmärke..


*knäpper mina händer och gråter lite*