Jaha, då har man jobbat tre nätter efter en shemalagd ledig vecka. Men att det skulle bli 66,6% fel på dessa ynka nätter trodde jag inte. Låt mig ge en liten bild av hur några dygn på vägarna kan se ut. Tänker inte dra in EU:s regler i det hela, då räcker inte kvällen till.
Normalt sett brukar man få reda på av kollegan som kör innan vad jag ska göra under natten och planerar därför matsäcken därefter. Det visar sig ju ibland att man kan äta ute å tar då med sig mindre egen mat. Sååå tråkigt med mackor etc....
Så skulle även två av dessa tre kvällar gå till, trodde jag ja...Första kvällen pajar lastbilen och jag tvingas leva på 5 smörgåsar från kl 15 till läggdax vid ca 0400 på morronen. Shit happens.. Närmsta matställe 2 mil från mig och dålig täckning på nallen.
Andra natten flyter på riktigt bra. Har sällskap men en annan bil och vi lyckas tajma och äta på samma matställe (McD) + att vi hade sällskap större delen från Norrköping och ner mot småland. Bra och kul med komradio ibland.
Fredagen är mat medtagen för nästan hela natten. MEN bl a pga av elefel och oljeläckage och lite annat skit som hände fick detta skjutas på tlll sent på efternatten. Att man dessutom inte sovit mkt innan för att man skulle upp och klippa sig mm och även inte varit så noga med att äta innan gjorde ju inte humöret bättre när det ena felet efter det andra avlöstes. Skulle ju bli en lagom lugn natt med tid för riktigt matrast, eller hur???
Istället utmanar man ödet å kör utan en enda poss-lampa på hela sidan av bilen (släpet lyste dock och jag hade fram och baklyse på bilen), värmer maten i micron medan man lastar och har så jäkla bråttom att man bränner sig på tungan när man väl får några minuter kvar att äta på. Passerar en poliskontroll och pulsen upp i 200.!! Men turligt nog vänder de åt andra hållet. Bättre de jagar "riktiga" bovar än en chaffis som bara, trots allt, gör sin plikt enligt Renfelt och c/o.
Detta, att ibland bara kunna äta när man har tid, inte när man är hungrig, går upp på "omänskliga" tider, trötthet som botas med go dansmusik och RedBull, köra i dåligt väglag vad som än sägs, och mycket mycket mer...Ja, detta är vardag för oss som dagligen nöter gummi och vi e kanske ett lustigt folk som gör detta på dessa vilkor.
MEN, och det är ett stort MEN: När såna här saker händer ibland tänker man på alla fördelar man har, och dessa e inte nådiga. Läs och döm själv..
Beroende på om man kör dag eller natt. Men man ger sig i väg runt 0400 på morronen med 60 ton under baken och 24 meter bakom ryggen medan de flesta i landet forf. sover. Man möter kanske ett fåtal bilar, vägen i övrigt helt fri. Det enda som syns e ljuset från lastbilen..
Efter någon timmes körning ser man solen sakta men säkert krypa upp över horisonten, man ser hur städer och byar vaknar till liv allt eftersom. Fler bilar än 10 på en 15 mils sträcka börjar man möta. Man ser hur städer och vägar utvecklas och byggs om från dag till dag, vecka till vecka...
Och i hytten är det enda som hörs radion eller CD spelaren med go musk på. samt ett skönt motorljud. Ingen maskin eller chef som kommer och för annat väsen vid ett visst klockslag. Och vill jag ha tyst så har jag det. Telefon kanske ringer, bara en kollega som önkar godmorron, eller natt. Farthållaren låst på 83km /h (nästan så polisongerna blåser), lastbilen gungar lite i takt till den den svenka vägstandarden (?!) den försöker följa och man sitter och gör lite coola mooves på de få kvadrat dm man har nedanför pedalerna samtidigt som man sjunger med till Titanix låt: "Finns det ingenting du saknar". (i det läget skriker man NEJ! på refrängen) För det finns väl ingen som har påstått att en lastbilschaffis INTE kan sjunga..? *smile*
Ja, livet på vägarna kan ju vara helt fördjävligt, stressigt, skitigt och man nästan svälter vissa dagar.
Men det tar jag så gärna för det är ju åxå så underbart, vackert och avslappnade 8 av 10 dagar. Aldrig att jag byter bort detta hur djävligt det än må vara ibland. Skulle du?
Och än har jag inte känt ågren för att gå upp till jobbet runt 0300 under mina ca sju år på vägarna...
Ursprungligt inlägg ovan skrevs i början av år 2008
och känslan i sista meningen sitter kvar än.
| 