Sport
Nu kommer nog min första riktigt kritiska blogg... Och det här mina tankar, inget annat!
Har aldrig varit nåt större snille vad gäller sport, vare sig av utövandet eller av intresse vid sidan av. Och jag missunar inte de som håller på med sport. Alla har vi olika intressen. Men folket vid sidan av...
Många gånger när jag gick och kollade på det lokala fotbollslaget hemma i min hemort var det mer vanligt än ovanligt att när jag kom hem och pappa fråga: Hur gick det och vem gjorde (ev) mål?
Inte en aning, sa jag. Jag gick dit för att träffa folk och vara social samt stötta föreningen med min entréavgift och köpa lotter...
MEN.... som det är nu, och har varit i många år bland de stora klubbarna i landet, är de som säger sig stötta laget och är supporter och allt "gulligt"... I helvete heller..!!
Hur faan kan man kalla sig för supporter och säga sig stötta laget när de vill bråka, sloss, ge sig på laget/dommaren och allt annat skit även utanför/efter matcherna.?
Varför ska det vara så jävla svårt och fatta att det bara är sport det handlar, én boll som är rund, vanliga människor som utövar sin hobby (eller yrke som en del vill kalla det??). Kalla sig för vad man vill men inte faan är man en supporter om man deltar i ovan beskrivning. Och ja..det faktiskt mest inom fotbollen detta händer..
Får inte glömma att det finns ju tack och lov väldigt många som är där som supporter och beter sig som en sådan.
Nu finns det ju väldigt många, och framförallt i de mindre ideella klubbarna som är VERKLIGA supportrar. Har själv kört buss åt många lag inom olika sporter och sett vad en VERKLIG supporter är. Och man kan givetvis inte jämföra små klubbar med de allsvenska. Men faktum kvarstår dock.
Håller som bekant på med dans till och från och hittade en text från en orkesters turnédagbok som kan ge en tankeställare med ovan text i bakhuvet. Håll till godo!
Urklipp ur dansbandet Kindbergs turnédagbok
P.S När jag kom hem till Stockholm på Söndagskvällen möttes jag av ett smärre inbördeskrig på Gullmarsplan. Ett horribelt koppel men förfriskade ungdomar, samtliga av någon anledning med grön och vita halsdukar och mössor skövlade runt och vrålade, kastade flaskor och allmänt terroriserade varandra och sin omgivning. Min gissning som utomstående var att det inte var någon lokal syförening på väg från ett möte utan snarare hade något med boll eller puck att göra. Vad vet jag?
Man kan kan inte låta bli att fascineras över detta fenomen som uppstår just här med jämna mellanrum. Det är fylla, slagsmål, vandalisering, trakassering, kräkning, vrål och glåpord. Frågar man någon om tredjevärldskriget brutit ut får man garanterat svaret att nej, det har med sport att göra. Hm, eh, jasså?
Lek med tanken att föra över de här attributen på vår nisch av tillvaron, nämligen dans. Vi gör så här. Efter en kväll på Mälarsalen går vi därifrån i klunga ner mot tunnelbanan. Vrålandes på Wahlström "nyskild, lonely och ensam" i falsk kör. På vägen dit passar vi på att kasta ett gäng buggskor genom några dyra skyltfönster så glassplittret yr över stan. Vi passar också på att misshandla några pensionärer som har fräckheten att påstå att Curt Haagers spelar bättre än Perikles, rejält. Vi kastar dansbandsplattor och affischer på Scotts över hela stan.
Så fortsätter vi helg efter helg och dans efter dans tills det blir piketpolis, kravallstaket och extrainsatta ridande poliser utanför Yesterdays. Ärligt talat. Hur många veckor skulle det ta våra övergödda politiker att förbjuda och bannlysa allt vad dans heter? Inte länge!
Men det klart, skillnad ska det ju vara, eller hur?
Men ändå, lek med tanken.
